Jag är så less på de här nu så jag kan spy.. Nu kommer de ett inlägg som jag klagar och öppnar upp mig, kanske aldeles för mycket. Men de struntar jag i, för jag står för vad jag säger!

Min familj.
Vad jag än kommer säga om dom nu så älskar jag dom mest av allt. Men de måste finnas en gräns! Familjen jag bor hos är inte som vilken familj som helst. Vi har en låtsas mamma, en pappa och två småsyskon. Ida och Robin. Som båda två har ADHD. Det är ingenting jag tänker på. Men de tar alla extra krafter och dom kräver mycket uppmärksamhet. Jag är deras idol och dom vill gärna vara uppe vid mig hela tiden. Dom vill veta vad jag gör, vad jag ska göra, vart jag ska osv osv. De kontrollbehovet ingår i sjukdomen. Dom kan inte behärksa sin ilska. Gör illa mig när dom blir arg och har ingen kontroll på vad dom gör. Jag kan inte behärska sjukdomen dom har, jag erkänner det. Jag är inte bäst. Men jag ska tala om för er att jag är riktigt bra på att ta hant om mina små syskon. Om jag får säga det själv, så är jag mycket bättre än barnens föräldrar. Jag hjälper barnen och dom känner trygghet hos mig. Jag är glad över det. Men de blir för mycket allting.

och min pappa och låtsas mamma är aldrig nöjd över vad jag gör. Jag hjälper till, men dom ser inte det. Jag ställer oftast (dvs jämt) upp när dom ska iväg till vänner och jag får inte ens ett tack. Så jag känner att de spelar ingen roll vad jag gör så uppskattas det aldrig. De ända jag får höra är att jag aldrig hjälper till och att jag blivit en helt annan männsika. Jag har blivit lat och hjälper inte till. Dom hotar att jag ska få mindre pengar. Men dom har inget med mitt studiebidrag att göra? Dom skulle aldrig göra det de vet jag, men bara principen att min pappa nämner det. Dom säger att jag blivit otrevlig. De är nånting som hänt iallafall, för jag blir alltid på dåligt humör när jag kommer innanför mina dörrar. Ingen är glad på varandra och aldrig trevlig på varann. Så de är inte så konstigt att jag blir på dåligt humör. Jag får bara höra att jag måste göra de och jag måste göra det. Jag orkar inte höra det mer! Jag vill göra som jag vill. Jag är fortfarande barn i familjen. Det finns 2 vuxna som ska sköta hemmet. Men nej, dom är så lata och tar för givet att jag ska göra det.

Dagens händelse:
Pappa ringer mig. Jag fårstår på engång att de gäller barnvakt så jag svarar, När ska jag vara barnvakt nu då? För de ända gången han ringer eller pratar fjäskigt och snällt är när de gäller barnvakt. Jag kan de där nu! Ja eftersom jag inte har några planer för dagen är jag snäll som vanligt och ställer upp för en slant. Men tror ni att jag får ett tack? Nej vad jag får är ett stökigt hus, ingen mat framplockad eller lagad och otrevliga vuxna människor. Men jag har får klarhet.. Agneta ska inte laga mat på 3 veckor pga att hon själv inte ska äta nånting. Så de är jag och pappa som får sköta det. Det svaret fick jag. Jag blir så otroligt less på allt. Jag vill flytta hemifrån :(